He is my Hoff
Hello Hej.
Imorgon kväll drar Gänget som faktiskt är ett stabilt sådant, till Estocholmo. Pelle och Hurtig ska få äran att ta del av vår lägenhet (jag ska diska stekpanna) och vi ska leka, och sova gott inför Grööööööööönan som Pelle ständigt, men det gör inget att han gör det, sagt att vi ska till. För han säger det med kärlek och glädje och kanske lite illamående inför Insane. Min syster tror på taktiken att man ska ta det värsta först för då kan man klara allt medan mor tror mer på att bygga upp stämningen. Oavsett vad så är jag rädd. Men icke feg. Det är nåt som jag inte vill va iaf.
Så med eller utan galla, ska den väl testas. Men man ska inte glömma charmen med radiobilar och min äckliga besatthet av Blå Tåget.
Pelle blir 22 inom 45 min. Den Busen. Vi har plockat blåbär, jag har hallucinerat, missat skogens ragg som var en hunk, tydligen.
22 är ingen ålder liksom 35, då både jag och Pelle känner oss evigt unga. För vissa kommer vi alltid vara barnsliga som är ett fult ord, tydligen, men vi kommer nog vara jäkligt fräscha.
Jag har länge tänkt, men jag vet inte hur länge Pelle tänkt på det, att vår vänskap är ovärdelig. För många av mina vänner kan jag berätta om Pelle som den vän jag inte skulle kunna klara mig utan, att det inte finns någon som honom och det slutar alltid med att de vill träffa honom. Du är min sockerbit i livet, Pelleponkis.
Vi har nämnt, att vi i den äran ska tatuera oss. I vårt tecken. Vad nu det är, har iaf inte jag kommit fram till. Hoppas bara inte att en snopp ska pryda min nacke eller var jag ska diskret sätta den så inte mor officiellt säger att jag inte är en del av familjen längre. Lite känsligt det där. Men det här är ingen tatuering ala Angelina Jolie (plutmunnen) och Billy Bob Thorton (äcklig)
Kolmården. Delfiner och vacker musik fick mig att gråta. Hormoner alltså.
Pelle var oerhört het i sina dräkter som pirat. Regnet öste onekligen ner och mor försökte idag rädda mina skor som inte längre är vita. Alltid lika härligt.
Gorillor och marsvinsliknande saker ville jag ta med mig hem. Men det fanns ingen möjlighet.
Om några timmar ska Pelleponkis bli överraskad vill jag lova.
Grattis i förskott, din räääka.
Love L
Imorgon kväll drar Gänget som faktiskt är ett stabilt sådant, till Estocholmo. Pelle och Hurtig ska få äran att ta del av vår lägenhet (jag ska diska stekpanna) och vi ska leka, och sova gott inför Grööööööööönan som Pelle ständigt, men det gör inget att han gör det, sagt att vi ska till. För han säger det med kärlek och glädje och kanske lite illamående inför Insane. Min syster tror på taktiken att man ska ta det värsta först för då kan man klara allt medan mor tror mer på att bygga upp stämningen. Oavsett vad så är jag rädd. Men icke feg. Det är nåt som jag inte vill va iaf.
Så med eller utan galla, ska den väl testas. Men man ska inte glömma charmen med radiobilar och min äckliga besatthet av Blå Tåget.
Pelle blir 22 inom 45 min. Den Busen. Vi har plockat blåbär, jag har hallucinerat, missat skogens ragg som var en hunk, tydligen.
22 är ingen ålder liksom 35, då både jag och Pelle känner oss evigt unga. För vissa kommer vi alltid vara barnsliga som är ett fult ord, tydligen, men vi kommer nog vara jäkligt fräscha.
Jag har länge tänkt, men jag vet inte hur länge Pelle tänkt på det, att vår vänskap är ovärdelig. För många av mina vänner kan jag berätta om Pelle som den vän jag inte skulle kunna klara mig utan, att det inte finns någon som honom och det slutar alltid med att de vill träffa honom. Du är min sockerbit i livet, Pelleponkis.
Vi har nämnt, att vi i den äran ska tatuera oss. I vårt tecken. Vad nu det är, har iaf inte jag kommit fram till. Hoppas bara inte att en snopp ska pryda min nacke eller var jag ska diskret sätta den så inte mor officiellt säger att jag inte är en del av familjen längre. Lite känsligt det där. Men det här är ingen tatuering ala Angelina Jolie (plutmunnen) och Billy Bob Thorton (äcklig)
Kolmården. Delfiner och vacker musik fick mig att gråta. Hormoner alltså.
Pelle var oerhört het i sina dräkter som pirat. Regnet öste onekligen ner och mor försökte idag rädda mina skor som inte längre är vita. Alltid lika härligt.
Gorillor och marsvinsliknande saker ville jag ta med mig hem. Men det fanns ingen möjlighet.
Om några timmar ska Pelleponkis bli överraskad vill jag lova.
Grattis i förskott, din räääka.
Love L
Kommentarer
Trackback
