Knäckebrödsrutan

Jag är farligt övertrött.
Från kl 11-18 har jag i stort sett stått på en ramp. Mot en greenscreen. I en beige, beige outfit. Lika minimalistiskt som förut. Tankarna går definitivt till koncentrationslägrena. Antingen stå och vänta och se lite skamsen ut, lite avvikande, eller hålla i den förbaskade flaggan, räta till den, mäta, o sen hålla emot. Fick höra att när konstfilmen är klar så ska den bl.a visas på en av de största konstutställningshusen i London. Se där ja.
Jag har skrattat oerhört mycket för den extrema arbetssituationen vi befinner oss i, snigelfarten även kallad. Min kära granne, hade ju fest inatt, kl 3 var det tydligen lämpligt att dra igång kareokemaskinen. En gigantisk frukost senare var jag på väg till Fårösund i samma bil som Adam, Joel och Karla vilket var ett glädjefyllt, musikaliskt äventyr. Jag har skrattat åt obetydelselösa grejer, allt för länge.
Till tråkiga grejer som han tingelingmannen drattade på ändan när han var så förbannad. Men värst hitills, är när jag (vid samma tidpunkt som Carolina Af Ugglas klämmer av sina första snälla snälla snälla) börjar gråta hejdlöst.

Men hallå. Jag vill ju att Sofia ska gå vidare med låten Alla. Men hur ska detta gå till? Min fsyster försökte gång på gång förklara hur det hela fungerar med internationella juryn. Men jag tänker, nu när jag ser på programmet, så borde jag ju förstå. Om inte den här övertröttheten når nya höjder och får mig att vara förskräckligt korkad.

Det bästa.
Vi vet inte när vi slutar imorgon kväll. Jomenvisst, vi ska ju köra samma pass imorgon. Så underbart ljuuuuuvligt.

Och nu ska Carro av ugglan snart sjunga igen. Får se om tårarna dundrar ut igen. Herregud.
Sockerkick, kaffekick, vänner av bästa slag kick, stress kick o ett så jävla stort sug efter att få dansa på riktigt. Får se vad min övertrötthet kan åstadkomma.
Men jag har kommit så långt i min vighet att jag kan nu dra en spagat med både benen så att säga, o rätt upp o ner slänga upp vänster benet till huvudet. Sug på den ni!

Love L