Knäckebrödsrutan

Det här är i klass med: o där stod jag på torget historien.
Den här handlar om en sjuk man som på kvällskvisten väljer det rum jag befinner mig med 8 andra tjejer o Ulla vår lärare,mitt inne i en diskussion om kostym. En sjuk man som smyger i buskarna. Som jag tror är ett practical joke från en sliten elev tills han lättar på byxorna som redan vid buskpromenaden var lösa, o fram kommer en stor penis, hårig, o sen börjar han helt enkelt runka för oss.
Jag mår inte bra.

Love L

Jag skrev på fejjan (facebook): what happens in big town, stays in big town. Men jag känner nu efter en sweet hangover dag som numera är mer hajpad än virrig att det är dags för en rättning: what happens in a gayclub, stays in the gay club.
Och då vill jag hellre inte bli förföljd i en timme av den "man" jag dansade tryckare med i lojal there is no limit anda, och för att han hade randigt, att han var half fat var ju inget jag tänkte på medan jag försökte göra ett pottpurri av all konfetti till en huvudbonad.
Save me var ett fint tema för kvällen/natten. Som vid randig half fat gay händelse, för att bli av med honom kom Qim på den bästa av alla ursäkter; klockan halv 6 skulle vi tre, vara på skansen för att fotas i en björnbur. Vad säger då vår förföljare förutom att han ifrågsätter varför vi ska vara där när det är stängt för besökare, att han kör oss, han kör oss, han kör oss, han kör oss till motherfuckin (ja mf säger jag, det sa inte han) skansen.
Åttitvå tusen gånger sa jag, du får ha en fortsatt trevlig kväll, och vi ska ha en fortsatt trevlig kväll. Adjö adjö. Men inte, han ville verkligen köra oss till skansen halv 6 på morgonen. Halv 6 på morgonen stod Qim i mitt kök och var förvirrad. Han ville gå ut och röka men fann inte portdörren. Inte heller fann han portdörren när han gick in i vardagsrummet och sparkade på min exotiska avskiljare.
Halv 7 somnade vi in. Halv 8 blir iaf jag och sen därpå även Hannah, väckta av hennes JÄVLA väckarsignal, theme song Lucky Luck! Detta sker var tionde minut 3 gånger därefter. Sen stänger Hannah av, thank u, och min bakis-eller är jag fortfarande full, säger hej.

Nu är jag som sagt hajpad.
Jag har varit på stand up på Big Ben. Jag ska dit nästa söndag och borde dit nästa söndag men vet ej för då är jag i Kattne och av nån anledning kan man nästan börja prioritera Kattne före annat.
Aaaaaaanyway. Jag har skrattat livet ur mig, nästan. Jag har iaf hostat fruktansvärt mycket efteråt. Karin tycker verkligen att jag ska ställa upp, och efter en sån här rolig kväll så är jag förvisso skeptisk men kan på nåt vis tycka att det inte vore helt omöjligt. Det gick hon förstås fram och sa till en bekant till bekant stand upare. Men jag är ju den som är i nuet. Så det skulle inte bli några nedskrivningar. Det skulle ju bli plopp. För det är plopp som makes me funny. I think. Eller ja det var så Pelle sa det, att vi är roliga i stundens hetta.
Som en finish, ja inte finlands människa, men som ett avslut för er som känt mig, ja det blir väl min syster, bror o mor. DE vet ju att mina plopp har funnits i alla tider och mor har ju ofta bett mig att vara tyst på släktmiddagar.
Say what what in the butt?

Imorgon är det dansvetenskap. Grrrrreat.

Love L

• Småhurtiga killar och män. Med äckliga flin. Som har ett par små shorts som dom gärna springer i. Ofta.
• Folk med alldeles för mkt fritid och att själv bli sån.
• Katrineholms ungdomskultur.
• Att återigen bli tvingad att se Saw filmerna.
• Högvattenbyxor tillsammans med en bekväm uråldrad sportsko.
• Vita tjocka tennissockor som är något för stora.
• Frigolit. Om man har planer på att tortera mig, så kan jag rekommendera frigolit.
• Att bo i ett ingenmansland.
• Vara utan choklad.
• Mitt politiska omdöme.
• Börja följa Andra Avenyn. Seriöst.
• Sjunga inför människor.
• Tina Turner, Nanne Grönwall och Sanne Nielsen.
• Dansband
• Att bli en tjockis at the age of 40.
• Programmet Mammas Pojkar.
• Lidl
• Eldoraudo
• Att inte kunna byta till mig ett läckert efternamn.
• Få grova minnesluckor.
• Djupa vatten där man kan ana alla monster som ligger och ruvar.
• Is och halka.
• Mannen med käppen och som har en fantastiskt böjlig rygg.
• Svenssson familjer.
• Turister som verkligen är turister.
• Engelsktalande svenskar med dialekt. Typ östgötska.
• Möta sina gamla låg/mellan/högstadielärare på krogen. Har hitills hänt en gång.
• Könshår.
• Luddiga ryggar och axlar. It's not normal.
• Ifall Darin stod utanför dörren.
• Behöva springa och vara stressad.
• Messmör. I munnen. Eller innanför underkläderna.
• Jyskmannen. Hans röst är inte den, jag varken vill höra eller själv ha.
• Regnjackor.
• Låten "The Rose"

Love L

Jag vet inte riktigt. Men mina förra inlägg, från när jag började blogga, mitt sätt att skriva.. Det är fan fjortisvarnning på det hela. Förvisso är det rättstavat. Men det är som en fluffig marsmallow muffin. Ja, det är ju skönt att man lite lätt har kommit bort från det. Fast när det återigen är dags för intensivt tittande av meloddifestival och eurovision så kanske jag svävar ut igen. Nästa år behöver jag nog inte skriva så analyserande om varje låt. Inte ens jag orkade läsa igenom dom blogginläggen.
Och alla utsvävade inlägg om pojkar. Pojkar är härligt det vet vi ju.. men ändå lilla Louise. Väldigt sockersött och väldigt öppet med alla känslor. Kanske inte helt lämpligt. Mognaden är här och nu ett faktum.

Jag försöker att inte vara rädd. Jag ska klara det här. Jag ska slicka röv, se hemskt ledsen ut, vilket jag och syrran självklart är, och be ofanderligt mkt om ursäkt. Kl 18. Tills dess ska jag städa. Och tills dess ska jag inte låta det hela förstöra mig, eller min omgivning.
Usch. Som att berätta om en kvarsittning för sina föräldrar. Eller något annat dylikt.

Undrar om jag ska ge mig ut på stan nu när jag haft karantän ett tag. Jag var ute igår kväll efter lite glass. 6 härliga grader och det bet i min stjärt. Peppar peppar ta i trä, men jag känner mig bättre. Min nos är inte vacker, men oftast brukar det inte vara det.

Önskar eder alla en god helg.

Love L

I hope my heart's resistant
You critical disease you
If you pull my cover
you’ll be, be infecting me



Jag vågar inte riktigt lyssna på Bubbly med Colbie Calliat. Jag och du lyssnade på den 400 gånger var. Då var den vår, och om några spår på skivan jag gjorde till dig, så kommer den. Mycket möjligt att du delar den med henne eller om du totalt bytt. Kanske bäst att byta, men du var ju lite knas.
Ingen har fått mig så pladaskt förälskad. Och oavsett vilka som har kommit efter dig, så kan jag verkligen inte förstå, med tanke på att det var jag som gjorde slut, varför du hade sån stor betydelse för mig. Du var inget direkt svin, du och jag hade bara olika prioriteringar och livssyner som inte matchade.Eller ja, du var lite för vilsen och jag behövde nog en stor kram och mycket stöd.
I för sig snackade jag rätt så mycket skit. Vilket jag nu 2 år senare kanske är på väg att skiljas från. Kanske som att jag verkligen försöker att vara mig och inte lägga upp den där konstiga meritlistan som ni tyvärr fått höra.

När folk frågar mig när mitt senaste förhållande var så svarar jag att det var du, vilket inte är sant direkt, men du var den som kändes på riktigt.

Jag har i alla fall vågat lägga in den på ipoden.
(Sen är det bara att shuffla)
Love L

                                                     We're made out of blood and rust 
                                                 Looking for someone to trust without a fight


Love L

Hej.
Jag tänkte köra på ett annat spår today. Ta lärdom och kanske bjuda in mer av mig än en antydan till något, det kodade och det är det vi idag ska komma bort ifrån. Vi ska inte överanalysera orden i mina meningar. Jag ska göra som min vän, mentor och f.d lärare Kajsa bad mig att göra för längesen.
Men jag tänker att det är bättre att göra saker nån gång i livet än att inte göra det alls.
Kajsa fanns och finns här för mig. Vi är som hon sa, samma skrot och korn för att vi är lika i våra händelser i livet och vi är lika i vårt sätt att överleva.
Mycket som hon sagt åt mig att göra, har jag faktiskt gjort nu, mer eller mindre. Och det mesta här i Stockholm som jag faktiskt tror har en frigörande effekt på mig. För här kan jag och väldigt många fler få plats att vara oss själva och att utforska oss själva. Sådant har förvisso sina för och nackdelar, men vad har inte det egentligen.
Det jag nu ska göra är att ploppa som jag kallar det. Att bara slänga ur sig närmaste tanke utan att ens hinna tänka den, vara direkt på tangenterna och inte på några omständigheter redigera ord och meningar.
Min syster tror i övrigt att jag redigerar alla mina bilder, det gör jag inte. Jag kan se bra ut utan det.
Nu ska jag hosta iväg lite slem, ordna med blåbärste sen ska jag ge mig ut i ploppandet.

Usch läskigt.
I'm taking a tyst minut.

Oki Here we go.
(Liksom som vanligt skjuter jag upp de mer relevanta sakerna så nu måste jag trycka igång en låt vilket jag redan innan Itunes öppnat sig, bestämt vilken det ska bli, för nåt form av stöd tycker jag ändå att jag ska ha, oavsett hur bra eller dåligt mitt plopp kommer bli, och i det här läget försöker jag att rensa mina tankar så det inte blir bestämt vad som händer på tangenterna. Kajsa gav oss svåra uppgifter.. vi som behövde lite hjälp vi)

Hej. Jag heter Louise och är väldigt sjuk idag. Vi hoppas inte på svinet, för jag är rädd för att dö och dö vill jag inte göra nu. Jag kunde ha velat det när jag var tonåring och ångest och förvirring var något jag fick ta under sängen. Jag gillade att ligga under sängen när jag var ledsen för så gjorde en flicka i min favoritfilm Den hemlighetsfulla trädgården. Jag var rädd för tanten som bara inte visste bättre. Jag borde se den igen. När jag skrev dagbok som mest hade jag regler om att aldrig börja en mening likadant som den förra. Just nu bryter jag det ganska mycket. Jag var knäpp när jag var liten och lite vriden och när en viss C.S sa hej till mig en natt så ville jag bara radera så mycket mer än vad jag bara kan. Men egentligen så kunde allt ha varit mycket värre. Jag gjorde mig nog mer till ett offer bara för att jag har förväntningar på att vara ett offer. Jag läste boken som Kajsa bad mig läsa. Det tog sin tid. Jag fick böter på boken. Det var det nog värt. Ibland vill jag ha svar allt för tidigt, och även fast saker tar lång tid, som det får göra även fast jag knappt tror på det så blir det nog ändå bättre i själen att veta, att få insikt senare. En del av mognadsprocessen perhaps. En Micke var kär i mig. Men han var så seg och jag var så ytlig och dum att jag tyckte att allt var korkat. Sen att hans kusin också var kär i mig kallar jag bara ett skämt. Men jag borde ta folk på mer allvar. Jag känner ibland att jag plockar fram ett dissande försvar. Jag borde verkligen prata med någon. Och inte för att jag är en yxmördare utan för att det inte alltid hjälper att trassla in sig i egna tankar och gå på långa promenader. I Katrineholm går jag gärna långa promenader för det var där jag började gå. Jag pratade mycket med kuratorer och lärare under skilsmässan, när pappa började bli riktigt frånvarande som förälder men sen i gymnasiumet blev jag glad och lite fri från annat, fri från det soft dark blue som ibland kommer över mig, som jag tror är ett mästerverk. Jag blir inspirerad av tråkigheter till att göra danser. Jag kan bli inspirerad av dig när du är ledsen. Jag är känslig. Men jag står kvar om du försöker putta ner mig.
Jag vill inte jaga, jag vill bli jagad.

(nu läser jag vad jag skrivit och dricker te)

Jag är inte så förvirrad som jag kanske låter. Idag är jag snor och det är inte vackert. Kan inte vara någon som kan referera det till nåt bra. Jag gräver inte min grav, jag är inte Magnus. Förlåt mig, men du är illa däran. Jag har de som backar upp mig. De som tror på mig och de som tycker om mig. Och framförallt tycker jag om mig själv. Inte alla dar men de flesta. Jag tycker inte om mig för att jag ser bra ut, jag tycker om mig för att jag är en överlevare. Jag måste nog påminna mig om det, dom minnena som säger det till mig. Jag säger inte det för att vara bättre än någon annan, det är jag inte och det vill jag inte va. Jag vill bara vara lite mer konkret. Vilket jag kanske är. (Nu raderade jag en mening för den var inte sanningsenlig, den skulle referera till något jag läst på Magnus blogg men jag mindes inte hela meningen. Den handlade om att vi som dömer oss själva lätt bara ser vår yttre skönhet, men att vår inre skönhet kan ses av er andra.. hah det blev ju lite fel ändå det där. Jaja jag vet ju vad jag menar iaf.)
Jag är väldigt glad över att ha funnit Karin i mitt liv igen. Hon är en pelare, en peppare och hon ringde mig idag. Från sitt hem i Norrköping och bara en sådan liten tanke gör mig väldigt glad. Det känns väldigt rätt att vara här. Som att jag äntligen får vara med och leka. Leka med det som gör mig rätt.
Jag ska bli bra på att hoppa, jag ska klara av att snurra åt höger, mer än flera varv än jag tror att jag kan, och just det, jag ska faktiskt göra mer än vad jag tror att jag kan. Mina armar ska sätta sig, nångång iaf. Dans är mitt sätt att säga hej, eller ja den säger ganska mycket om mig. Annars skulle jag inte ha börjat uttrycka mig med det när jag var 4 eller hur den fina historien om mig börjar.
Jag vet inte vad jag kommer göra om ett år. Min syster talar mycket för att man ska ha en tioårsplan och ha ett mål. Det låter lite som en mörkgrön gräsmur. Som går i konstiga snirklar. Jag sökte till Danmark men gick inte vidare, det behöver inte betyda att jag är dålig. Det betyder kanske att jag inte passar in och att gå sin egen väg som jag oundvikligen gör, är mitt tema. Varför gör som alla andra. Ni kommer säkert bli bäst men att jag inte följer med på er resa betyder inte att jag är en loser. Det betyder att jag utforskar. Ni tror kanske att det här är ett bananskal,men fram till idag, till idag då sjukan tog över, så har jag skött mig alldeles utmärkt. Jag har en syster, som finns här för mig. Jag kommer kanske inte ha de pengar jag hade då, men, oavsett hur mycket kläder som ligger i vår garderob så är jag också människa. Dumma val gör man. Men det är också så man överlever. Allt har sin mening. Det är min tro.
Och nu tror jag faktiskt att ploppandet är slut för idag. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Men även jag har mina kapitel.

Love L

Nu står vi väl här antar jag. Förut stod vi knappt alls. Ett intressant mellanläge. Som inte är i stora portioner.
Jag vet inte bättre nu än vad jag gjorde sist, och det kanske jag inte heller ska. Låta det sjuda lite. Önska att jag var person D utan att vara en bitch och såra oskyldiga stackare. För det ligger inte på mitt bord, att avsiktligt göra folk illa. Jag vet inte riktigt vad man kan vinna på det, oavsett om man är ung och dum liksom.
Det man inte vet mår man bra av, kanske kan stämma några gånger om året.
Men någonstans borde ärlighet vara prio 1.
Eller så är jag gammalmodig och för fin för detta kaos. Vilket jag har fått höra av nån man inte borde ge en extra chans men som jag gör ändå för att jag antagligen är naiv. Eller narnia.
Eller, eller, det är förbaskat många eller.

På tal om narnia, jag passar på att be om ursäkt för lördagens ståhej. Kände du att det var ståhej, så sorry. Tyckte du att det var skoj, then we are cooool!

Love L

Den grymt kreativa processen när man skapar ny dans.

Love L

"Man borde fan va lesbisk" är ju något som nog mer än gärna, ploppar ur våra munnar (min egen har bjudit på det 2 ggr) när vi rakt av inser och mest tycker att män är svin. Och då att män vore svin är ju nåt som kan ha funnits i min uppfostran i samband med diverse fördomar och att det inte direkt är smart att ge andra en ny chans. Att män vore svin är rätt så orättvist att säga eftersom att kvinnor kan va lika sviniga. Allt handlar väl egentligen om balans. Och vad som sägs och inte sägs.
Jag brukar alltid ursäkta mig med That's life teorin och att det finns en mening med allt. Att överanalysera det, är bara onödigt vilket jag förstod efter några "män är svin". Det var kanske då jag på allvar började förtränga saker som hänt mig. Att prata om "uppbrottet" med Miro, är ju något som jag överhuvudtaget inte kommer ihåg alls. Det jag minns är mina vänners stöd och "män är svin" kommentarer men icke vet jag direkt vad som var historien  förutom att han dumpade mig liksom.
Mina funderingar på kvällar när jag är ute och traskar är alltid lika intressanta.
jag tror att jag är en person som kan bli småförälskad i människors yttre och deras personligheter, rätt så flyktigt. Och sen efter många icke balansiga dagar så glömmer jag och går vidare. Att gå påtagligt vidare som jag och andra halvan av redaktionen (Marre) är inget som hitills har behövts sen äventyren på Gotland. I så fall bara såna som man kan prata bort tillsammans med en vän. Inget som kräver vin på terass och jävligt mkt middag med cigg.
Lika ofta som jag ber folk andas borde jag göra själv. Jag kan ju dra iväg i tankar som är totalt onödiga med grunden whyyyyyyy som Friends-Ross så gärna säger. Eller nåt i stil med men jaha ska du göra så, så ska jag fan i mig göra si.. och så leder det inte alltid till något jättebra. Andas Louise. Att springa in i något brukar nästan aldrig bli ett kalas.
Även spontaniteten har sina gränser.
Framförallt om det finns något mer än bara att man är busig och glad.

Love L

Jag var, är och kommer alltid att vara
Vill slåss, bör fly är ambivalent