Lights will guide me home and ignite my bones and you will try to fix me
Jag är numera sjuk. Rinnande sjuk. Inatt, hade jag feberyra. Vaken men ändå i sömn, talandes med mig i själv i tron om att jag inte var ensam i rummet. Jag pratade åt de andra, och jag själv svarade på deras/mina frågor. Vred mig. Höll på så inpå morgonens första solglimtar. Inte särskilt bekvämt.
Jag har nu tagit en hemsk kur som Mor o Syster rekommenderadev starkt.
Varmt vatten
En skön dos honung
3 vitlökslykftor pressade
Ingefära, riven
Citronsaft
Första klunken tänkte jag friskt och fröjdigt att det här var väl inget att besväras över då jag för en stund trott att jag hamnat i "tappa smaken" stadiet, men icke sa nicke, där brände det plötsligt till i halsen. Vilket förhoppningsvis betyder att det funkar.
Det är inte kul att vara sjuk, nu när jag äntligen känner att jag är på G. Nu när allvaret kommit igång. Nu när jag förstått att man inte kan leka sig igenom livet, även fast det skulle vara kul. Att pengar har värde. Att människor har värde. Att jag har värde.
Att övning ger färdighet.
Fick höra av mina vänner att Helena (min danslärare) sagt att hon är stolt över mig.
Lilla mig.
För att jag med eld och vågor tar mig an Kulturnatten.
Och med det i bagaget så gick jag i söndags, efter 3 timmars fyllesömn, till Högskolan/Bibliotekets vägg och koreograferade. Från kl 10 till halv 2. För första gången, lämnade jag mobilen hemma och tog bara med mig själv, nycklar, ipod, vatten och massa kärlek.
Dansen fick sin början, sin handling och sitt slut. Jag fick ett nummer av en utländsk kille vid namn Nayid som envisades på att vi skulle byta nummer. Jag var ju grymt ofräsch. Men det är mkt möjligt att det var dansen som han blev förälskad i. Jag gav inte honom mitt år.
Han däremot skrev mig ett litet meddelande på en lapp som han diskret hade lagt bland mina grejer (den busen) när jag övade mot väggen, där det i stort sett stod att han väntade på mitt call.
You wish.
Jag var i full rulle hela söndan. Och det kändes jätte skönt. Att vara tillbaks i mitt rätta jag. I det jag som inte varit jag på länge.
På måndagen däremot var jag skakis. På baletten kunde jag inte fokusera, mitt center som alltid annars brukar vara rätt, vara helt fel. Tecken. Tecken på obalans.
Sen sket det mesta sig. Och nu sitter jag här, med eftersmak av ingefära. Ska ta en jäkla massa tabletter innan läggdags så jag förhoppningsvis slipper yrseln.
Imorgon är givetvis, en ny dag. Diska stordisken bör jag klara av. Städa bort dagens klädångest. Fixa med pengar på Länsförsäkringar. Hämta mitt paket som jag väntat på i 3 månader. Det är ju fint hur snabbtänkt Posten är ibland.
Läsa om Steiner, så man kommer nånvart med det på skolprojektet.
Senare på kvällen, ska det tränas rockringar. Vår dansklass ska ställa upp i en konstvideo. Vi ska rocka. Ringar.
Hela idén verkar galen. Det var ju därför jag tackade ja.
Mina modellbilder har äntligen kommit. Fräscha kort. Detta kan nog bli bra.
I år jobbar jag med att inte lämna saker åt slumpen. Det är inte alltid särskilt lyckat.
♣♥♦ Love IILouise
Jag har nu tagit en hemsk kur som Mor o Syster rekommenderadev starkt.
Varmt vatten
En skön dos honung
3 vitlökslykftor pressade
Ingefära, riven
Citronsaft
Första klunken tänkte jag friskt och fröjdigt att det här var väl inget att besväras över då jag för en stund trott att jag hamnat i "tappa smaken" stadiet, men icke sa nicke, där brände det plötsligt till i halsen. Vilket förhoppningsvis betyder att det funkar.
Det är inte kul att vara sjuk, nu när jag äntligen känner att jag är på G. Nu när allvaret kommit igång. Nu när jag förstått att man inte kan leka sig igenom livet, även fast det skulle vara kul. Att pengar har värde. Att människor har värde. Att jag har värde.
Att övning ger färdighet.
Fick höra av mina vänner att Helena (min danslärare) sagt att hon är stolt över mig.
Lilla mig.
För att jag med eld och vågor tar mig an Kulturnatten.
Och med det i bagaget så gick jag i söndags, efter 3 timmars fyllesömn, till Högskolan/Bibliotekets vägg och koreograferade. Från kl 10 till halv 2. För första gången, lämnade jag mobilen hemma och tog bara med mig själv, nycklar, ipod, vatten och massa kärlek.
Dansen fick sin början, sin handling och sitt slut. Jag fick ett nummer av en utländsk kille vid namn Nayid som envisades på att vi skulle byta nummer. Jag var ju grymt ofräsch. Men det är mkt möjligt att det var dansen som han blev förälskad i. Jag gav inte honom mitt år.
Han däremot skrev mig ett litet meddelande på en lapp som han diskret hade lagt bland mina grejer (den busen) när jag övade mot väggen, där det i stort sett stod att han väntade på mitt call.
You wish.
Jag var i full rulle hela söndan. Och det kändes jätte skönt. Att vara tillbaks i mitt rätta jag. I det jag som inte varit jag på länge.
På måndagen däremot var jag skakis. På baletten kunde jag inte fokusera, mitt center som alltid annars brukar vara rätt, vara helt fel. Tecken. Tecken på obalans.
Sen sket det mesta sig. Och nu sitter jag här, med eftersmak av ingefära. Ska ta en jäkla massa tabletter innan läggdags så jag förhoppningsvis slipper yrseln.
Imorgon är givetvis, en ny dag. Diska stordisken bör jag klara av. Städa bort dagens klädångest. Fixa med pengar på Länsförsäkringar. Hämta mitt paket som jag väntat på i 3 månader. Det är ju fint hur snabbtänkt Posten är ibland.
Läsa om Steiner, så man kommer nånvart med det på skolprojektet.
Senare på kvällen, ska det tränas rockringar. Vår dansklass ska ställa upp i en konstvideo. Vi ska rocka. Ringar.
Hela idén verkar galen. Det var ju därför jag tackade ja.
Mina modellbilder har äntligen kommit. Fräscha kort. Detta kan nog bli bra.
I år jobbar jag med att inte lämna saker åt slumpen. Det är inte alltid särskilt lyckat.
♣♥♦ Love IILouise
Kommentarer
Trackback
