Knäckebrödsrutan

Hej.
Jag tänkte köra på ett annat spår today. Ta lärdom och kanske bjuda in mer av mig än en antydan till något, det kodade och det är det vi idag ska komma bort ifrån. Vi ska inte överanalysera orden i mina meningar. Jag ska göra som min vän, mentor och f.d lärare Kajsa bad mig att göra för längesen.
Men jag tänker att det är bättre att göra saker nån gång i livet än att inte göra det alls.
Kajsa fanns och finns här för mig. Vi är som hon sa, samma skrot och korn för att vi är lika i våra händelser i livet och vi är lika i vårt sätt att överleva.
Mycket som hon sagt åt mig att göra, har jag faktiskt gjort nu, mer eller mindre. Och det mesta här i Stockholm som jag faktiskt tror har en frigörande effekt på mig. För här kan jag och väldigt många fler få plats att vara oss själva och att utforska oss själva. Sådant har förvisso sina för och nackdelar, men vad har inte det egentligen.
Det jag nu ska göra är att ploppa som jag kallar det. Att bara slänga ur sig närmaste tanke utan att ens hinna tänka den, vara direkt på tangenterna och inte på några omständigheter redigera ord och meningar.
Min syster tror i övrigt att jag redigerar alla mina bilder, det gör jag inte. Jag kan se bra ut utan det.
Nu ska jag hosta iväg lite slem, ordna med blåbärste sen ska jag ge mig ut i ploppandet.

Usch läskigt.
I'm taking a tyst minut.

Oki Here we go.
(Liksom som vanligt skjuter jag upp de mer relevanta sakerna så nu måste jag trycka igång en låt vilket jag redan innan Itunes öppnat sig, bestämt vilken det ska bli, för nåt form av stöd tycker jag ändå att jag ska ha, oavsett hur bra eller dåligt mitt plopp kommer bli, och i det här läget försöker jag att rensa mina tankar så det inte blir bestämt vad som händer på tangenterna. Kajsa gav oss svåra uppgifter.. vi som behövde lite hjälp vi)

Hej. Jag heter Louise och är väldigt sjuk idag. Vi hoppas inte på svinet, för jag är rädd för att dö och dö vill jag inte göra nu. Jag kunde ha velat det när jag var tonåring och ångest och förvirring var något jag fick ta under sängen. Jag gillade att ligga under sängen när jag var ledsen för så gjorde en flicka i min favoritfilm Den hemlighetsfulla trädgården. Jag var rädd för tanten som bara inte visste bättre. Jag borde se den igen. När jag skrev dagbok som mest hade jag regler om att aldrig börja en mening likadant som den förra. Just nu bryter jag det ganska mycket. Jag var knäpp när jag var liten och lite vriden och när en viss C.S sa hej till mig en natt så ville jag bara radera så mycket mer än vad jag bara kan. Men egentligen så kunde allt ha varit mycket värre. Jag gjorde mig nog mer till ett offer bara för att jag har förväntningar på att vara ett offer. Jag läste boken som Kajsa bad mig läsa. Det tog sin tid. Jag fick böter på boken. Det var det nog värt. Ibland vill jag ha svar allt för tidigt, och även fast saker tar lång tid, som det får göra även fast jag knappt tror på det så blir det nog ändå bättre i själen att veta, att få insikt senare. En del av mognadsprocessen perhaps. En Micke var kär i mig. Men han var så seg och jag var så ytlig och dum att jag tyckte att allt var korkat. Sen att hans kusin också var kär i mig kallar jag bara ett skämt. Men jag borde ta folk på mer allvar. Jag känner ibland att jag plockar fram ett dissande försvar. Jag borde verkligen prata med någon. Och inte för att jag är en yxmördare utan för att det inte alltid hjälper att trassla in sig i egna tankar och gå på långa promenader. I Katrineholm går jag gärna långa promenader för det var där jag började gå. Jag pratade mycket med kuratorer och lärare under skilsmässan, när pappa började bli riktigt frånvarande som förälder men sen i gymnasiumet blev jag glad och lite fri från annat, fri från det soft dark blue som ibland kommer över mig, som jag tror är ett mästerverk. Jag blir inspirerad av tråkigheter till att göra danser. Jag kan bli inspirerad av dig när du är ledsen. Jag är känslig. Men jag står kvar om du försöker putta ner mig.
Jag vill inte jaga, jag vill bli jagad.

(nu läser jag vad jag skrivit och dricker te)

Jag är inte så förvirrad som jag kanske låter. Idag är jag snor och det är inte vackert. Kan inte vara någon som kan referera det till nåt bra. Jag gräver inte min grav, jag är inte Magnus. Förlåt mig, men du är illa däran. Jag har de som backar upp mig. De som tror på mig och de som tycker om mig. Och framförallt tycker jag om mig själv. Inte alla dar men de flesta. Jag tycker inte om mig för att jag ser bra ut, jag tycker om mig för att jag är en överlevare. Jag måste nog påminna mig om det, dom minnena som säger det till mig. Jag säger inte det för att vara bättre än någon annan, det är jag inte och det vill jag inte va. Jag vill bara vara lite mer konkret. Vilket jag kanske är. (Nu raderade jag en mening för den var inte sanningsenlig, den skulle referera till något jag läst på Magnus blogg men jag mindes inte hela meningen. Den handlade om att vi som dömer oss själva lätt bara ser vår yttre skönhet, men att vår inre skönhet kan ses av er andra.. hah det blev ju lite fel ändå det där. Jaja jag vet ju vad jag menar iaf.)
Jag är väldigt glad över att ha funnit Karin i mitt liv igen. Hon är en pelare, en peppare och hon ringde mig idag. Från sitt hem i Norrköping och bara en sådan liten tanke gör mig väldigt glad. Det känns väldigt rätt att vara här. Som att jag äntligen får vara med och leka. Leka med det som gör mig rätt.
Jag ska bli bra på att hoppa, jag ska klara av att snurra åt höger, mer än flera varv än jag tror att jag kan, och just det, jag ska faktiskt göra mer än vad jag tror att jag kan. Mina armar ska sätta sig, nångång iaf. Dans är mitt sätt att säga hej, eller ja den säger ganska mycket om mig. Annars skulle jag inte ha börjat uttrycka mig med det när jag var 4 eller hur den fina historien om mig börjar.
Jag vet inte vad jag kommer göra om ett år. Min syster talar mycket för att man ska ha en tioårsplan och ha ett mål. Det låter lite som en mörkgrön gräsmur. Som går i konstiga snirklar. Jag sökte till Danmark men gick inte vidare, det behöver inte betyda att jag är dålig. Det betyder kanske att jag inte passar in och att gå sin egen väg som jag oundvikligen gör, är mitt tema. Varför gör som alla andra. Ni kommer säkert bli bäst men att jag inte följer med på er resa betyder inte att jag är en loser. Det betyder att jag utforskar. Ni tror kanske att det här är ett bananskal,men fram till idag, till idag då sjukan tog över, så har jag skött mig alldeles utmärkt. Jag har en syster, som finns här för mig. Jag kommer kanske inte ha de pengar jag hade då, men, oavsett hur mycket kläder som ligger i vår garderob så är jag också människa. Dumma val gör man. Men det är också så man överlever. Allt har sin mening. Det är min tro.
Och nu tror jag faktiskt att ploppandet är slut för idag. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Men även jag har mina kapitel.

Love L