Knäckebrödsrutan

Jag har en pärla i mitt hem. Och då hon egentligen är paxad och prioriterad som förste och bäste vän av min syster då de träffades i samma högstadieklass och har varit de allra bästa vänner sen dess, så är hon min lilla pärla. Hurtig kallar vi henne, och hon är fantastisk. Och berömd.
Nu när den tunga känslan kom tillbaka så tar jag den med en annan feedback. Eller ja jag hade ingen feedback förut, då grät jag i storm med Leona Lewis, av alla människor. Men det låter ju som hon gråter när hon sjunger så det var säkert passande. Sist jag överlevde en klump, var igår i Linköping, mitt på dagen tror jag nog, i en skog. Yes i en skog, lite dans krävdes, lite galet studs och ett lagom vrål. Nu sover Hurtig och Äckan så ett vrål är inte lämpligt. Istället tänker jag för mig själv; det är lugnt, det är lugnt. Så får det va, så får det va. Inte att det finns bättre saker i världen, det kan det ju finnas men det hjälper inte att säga så. Där ser man, som en underbar vän säger i den mindre underbara scenen vi gjorde ihop tillsammans med resten av dansklassen i den något långa cabarén "Alla är lika, men unika".
Denna sötnos träffade jag idag på stan, väl tillbaka i vår hufvudstad, mitt på gatan studsade hon fram och sa hej. Men hon sa även mer än så, det är dags att fota mig igen. Kul! Vi ska bara komma på ett trevligt och nytt koncept. Som förhoppningsvis inte innebär något mer med papper och långkjol.
Det är dumt att behöva påminna sig, och ännu dummare att glömma, glömma att vänner är det bästa som finns. I vått och torrt. Det vinner över allt annat, ja kanske inte min moder, men ack så nära på prispallen.
Och man kan nog inte ha nog med för många av den allra bästa sorten.
Ni vänner, stora som små, får mig att må bra. Bara så ni vet. Och jag finns alltid här för er.
Jag har en lektion denna vecka, den sista i dramakursen.
Hurtig är ingen person som ligger på latsidan, tror jag i alla fall, och jag känner redan nu hur inspirationen pirrar i mina fingrar och kanske därför kan jag ta situationen som kanske ändå inte är en situation med lugn, för mitt fokus ligger nu på annat, som det kanske borde ha gjort för länge sedan. Studierna, indeed.
Jag ska inte lova för mycket, men när hela veckan ligger framför mig, så är det dags att ta tag i saker och ting.
There is plenty more fish in the sea.
Mycket möjligt, men jag har inte tänkt att simma. Jag har inte heller tänkt doppa ner huvudet för att ta mig en djupare titt. Men jag kan försöka gå på vatten.
Louise är lugn. Där ser man säger vi.
Jag har ju förvisso kanske aldrig den turen jag önskar mig, men äsch.
Det är trevligt med trevliga stunder. Så behöver man inte tänka så himla mycket på det dåliga. Då kommer jag bara fastna i väggen, som pappa gjorde, och det är inget jag rekommenderar för någon att ens uppleva. Framförallt inte som bisittare, på ett möte med elev, klassföreståndare och två föräldrar.
Såg förresten filmen Julie&Juliet, Meryl Stripes är helt underbar, liksom Hurtig som rekommenderade den. En må gött film, och Lelle min vän, jag uppskattade väldigt hjärtligt när du smsade mig om ny tillskottet på Ikeas gosedjurs avdelning.
Bosse bo, jag älskar dig också, och jag hade gärna lekt med dig i Skellefteå och i den där mystiska orten med det ordentligt konstiga namnet, ja alltså bo, jag minns inte orten du bor i. Men jag minns dig, och jag gläds åt din kaninbäbis som du kallar den. Napelon, also, I guess.
Det är väldigt städat här i vårt hem, nästan sexigt och det vore ju kanske dags för mig att försöka behålla det läget, för det ser ju något bättre ut nu än hur jag brukar hantera det.
Det roligaste är kanske inte att städa, och jag kanske inte blir en hemmafru, om jag ens blir en sån där fru, men jag kommer lätt laga pannkaka.
Det vet ni.
Jag tackar för snyggfesten, den smakade gott i mig.
Just det, kul att Svenska Björnstammen är en av tio, tävlandes i Metro on Stage. Får nog antagligen klämma av en röst, inte alls solidariskt eller så.
Och nu säger jag adjöss så länge, vi hörs snart igen.

---

♥