Harakiri Martini
Mina mardrömmar handlar om att bli tandlös, att en av mina mjölktänder säger hej och tack o så fattas det en i raden. Eller att jag har en hemsk hårfärg utväxt (vilket också kan hända)... eller att jag vore blond. Vilket kan hända, om man långsiktigt vill tortera mig. Men mina madrömmar kan också handla om en sparv som råkar illa ut, och jag inget kan göra. Jag försöker vända tiden, jag försöker med dealen ta mig istället för honom.
Annars är nazister, och nazister som utför djävulska kupper mitt ute på gatorna, ett fint tema.
Ibland kan jag lyckas stoppa händelser i mina drömmar, genom att ropa "Cut" och låtsas att jag är med i en film. Ja, ibland så går det.
Jag har nog mer eller mindre alltid varit känslig. Det tog bra tid innan jag kunde se filmer som Men In Black (pga äckliga utomjordingar), Titanic (av nån outgrundlig anledning, eller så gick jag inte på den gigantiska filmlanseringen och att ALLA skulle se den) och skräckfilmer rent allmänt.
Men jag har i och med vissa analyser, och filmerna Fight Club och Blood Diamond, för att nämna några bra exempel, förstått att det mer handlar om misshandel, våldtäkter, tortyr av alla de slag och sådant, som gör mig rädd och att jag i obehag blir svart i mig själv.
Pappa var likadan sa han. Han kunde inte se på våld utan att må dåligt.
Killar kan ju finna ett nöje att skojja med sina väninnor, flickvänner och tvinga dom att se på sådana filmer. Tvinga mig inte att se Saw, alla varianter, för jag blir inte mig själv. Det är helt ärligt. Jag blir stum. Och kan inte sudda ut alla otrevliga bilder. Lättpåverkad, kanske. Duktigt berörd.
Ibland är det inte så farligt. Ibland spolar jag förbi krigsscenerna i Sagan om ringen.
Det kan få vara lite löjligt. Men det är sant.
Däremot har jag inga problem med att bli lurad i trassliga thrillerfilmer.
Eller göra en våldtäktsscen i ett projektarbete på gymnasium.
♥
Annars är nazister, och nazister som utför djävulska kupper mitt ute på gatorna, ett fint tema.
Ibland kan jag lyckas stoppa händelser i mina drömmar, genom att ropa "Cut" och låtsas att jag är med i en film. Ja, ibland så går det.
Jag har nog mer eller mindre alltid varit känslig. Det tog bra tid innan jag kunde se filmer som Men In Black (pga äckliga utomjordingar), Titanic (av nån outgrundlig anledning, eller så gick jag inte på den gigantiska filmlanseringen och att ALLA skulle se den) och skräckfilmer rent allmänt.
Men jag har i och med vissa analyser, och filmerna Fight Club och Blood Diamond, för att nämna några bra exempel, förstått att det mer handlar om misshandel, våldtäkter, tortyr av alla de slag och sådant, som gör mig rädd och att jag i obehag blir svart i mig själv.
Pappa var likadan sa han. Han kunde inte se på våld utan att må dåligt.
Killar kan ju finna ett nöje att skojja med sina väninnor, flickvänner och tvinga dom att se på sådana filmer. Tvinga mig inte att se Saw, alla varianter, för jag blir inte mig själv. Det är helt ärligt. Jag blir stum. Och kan inte sudda ut alla otrevliga bilder. Lättpåverkad, kanske. Duktigt berörd.
Ibland är det inte så farligt. Ibland spolar jag förbi krigsscenerna i Sagan om ringen.
Det kan få vara lite löjligt. Men det är sant.
Däremot har jag inga problem med att bli lurad i trassliga thrillerfilmer.
Eller göra en våldtäktsscen i ett projektarbete på gymnasium.
♥
Kommentarer
Trackback
