Knäckebrödsrutan

Hillman sa till mig en gång i vintras, att jag borde ta hand om mitt inre mer än mitt yttre. Jag blev förolämpad då. Jag förstår lite bättre nu. Men jag förstår varken mitt inre eller yttre. Jag förstår att det var nödvändigt att blomma ut, att jag är rädd för att bli liten och grå och att jag måste få bli arg nångång snart.
Tori Amos och kvällspromenad mot Sandbäcken. Allt för ingenting. Allt för ingenting.
Jag vet vad det är och jag försöker få mig själv till att det kvittar. Att jag inte bryr mig. Att jag inget känner. Jag vill gärna se en mening med allt och så är det säkert. Våra vägar korsas av en anledning. Jag orkar inte med om det är för att ett mästerverk ska skapas utifrån det. Ska det alltid vara så?
Varsågod, du får en bastufilm, vi hörs.

Love L