Snow.

Hej, det här är fröken som ser till att vi tar all skit på samma gång. Men nu är det själv som har gjort så situationerna och skiten har uppstått, den röda tråden har fått mig hit, och knytit runt mig, och istället för att knyta loss eller ta fram saxen, så ska jag titta på min röra utifrån, och på samma sätt som fina halsband har trasslat ihop sig, så kan man även lyckas ta isär dom, utan att ta fram saxen, eller att slita och dra. Tålamod innebär inte vila. Och vila har jag inte förtjänat och att ta ut belöning i förskott är en urusel plan. Det är inte ens en plan. Det är lathet. Jag har varit lat. Och jag skäms. Jag kan bjuda på ett leende. Men jag skäms. Jag får tårar i ögonen, men jag har inte rätt att gråta. För det är jag som har gjort att jag hamnat i den här knuten. Och bara jag kan lösa den. Jag talar om skola och jag talar om jobb. Resten är inte väsentligt egentligen. Resten får mig inte att göra det jag ska.

Jag vet bara inte vad jag vill bli. Vad jag vill göra. Men den frågan får skava mig på ryggen tills att jag gör ordentligt i skolan. Det räcker inte med att komma på alla lektioner eller att nästan läsa allt på Mondo. Jag måste anstränga mig mer än vad jag vilar. Vilar för en ansträngning jag inte gjort.

Nu ber jag en liten bön och hoppas att jag får kompensera för mitt misstag. Och givetvis mitt andra misstag. Och visa att jag fan också är att räkna med. Det äckligaste jag vet är att vara en besvikelse, det är som att återuppleva the days of the father.


 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0